Djupt inne i den mörka skogen fanns en solbelyst glänta där det växte många vackra blommor.

Där var den stilige Blåkloke som läste kärleksdikter om sommarnatten – och honom var den söta Viola förälskad i. Där var Blåklant som alltid sade vad han tyckte och tänkte. Även om han inte alltid tänkte vad han tyckte. Där Vallmor som var så snäll och rar. Alla tyckte om henne. Där var Präst-Tage som blommorna gifte sig hos. Och fru Kardborra som var gift med Präst-Tage. Och många, många fler …

En av blommorna var den lilla Smörblomma. Hon bodde bakom en gråsten och drömde om att bli lika lång och vacker som Solrosa.

Solrosa vajade ovanför henne och var lika vacker som – ja, nästan som solen själv!

Men hur Smörblomma än sträckte på sig var hon alltid kortare. Och fulare. Det tyckte hon i alla fall själv. Och det var hennes stora olycka.

Vissa ska då bara klaga, muttrade Blåklant. Jag har också problem, men ingen hör mig klaga, minsann.

Hon borde gifta sig! sa fru Kardborra. Alla blir glada då de gifter sig.

Jag tycker att hon är vacker som hon är, sa Vallmor som alltid hade ett vänligt ord över till alla. Om hon bara kunde se hur vacker hon är skulle hon inte vilja vara någon annan.

Jag ska skriva en dikt till hennes ära! utropade Blåkloke som trodde att vacker poesi kunde lösa alla problem. Och Timotejo kan göra musik till den, fortsatte han och Timotejo nickade ivrigt, för han var musikant.

Viola suckade djupt och tittade förälskat på sin poet och hade egentligen ingen aning om vad dom andra talade om.

Vi ställer till med fest för henne, föreslog Hummel-Rummel som alltid ville ställa till med fest. Och det tyckte alla var en bra idé.

Vallmor ordnade med maten och dukade långbord. Blåkloke skrev en dikt om ljumma sommarnätter och vackra blommor medan Timotejo satt bredvid och plinkade på sin luta. Hummel-Rummel ordnade med dans och lekar, och Präst-Tage förberedde festtal.

Äntligen var det dags! Alla var bjudna, både blommor och bin. Alla kom och alla var glada. Det var skratt och glam och lek och dans och mat och dryck i mängder, både nektar och ambrosia stod på bordet.

Nu väntade man bara på hedersgästen, Smörblomma! Men hon kom inte … Hon trodde inte att dom andra ville ha henne där, egentligen, hon som var så liten och ful.

Tiden gick. Det blev det höst och vinter. Alla blommor sov under snön. Alla utom Smörblomma. Hon låg vaken och grubblade.

När våren kom skulle hon vakna mycket tidigare än dom andra, tänkte hon. Hon skulle lapa i sig så mycket sol hon bara kunde, och då skulle hon bli lika lång och vacker som alla andra.

Sagt och gjort. När våren kom och smälte bort den första snön stack hon upp sitt lilla huvud. Hon kom tidigare än både Snödroppa och Vitsnörpan som brukade komma först. Hon kom före Gull-Vivian och Tuss-i-lagom Snödroppa – och lapade i sig så mycket sol hon bara kunde!

Hon gjorde allt för att växa och bli lång, trots att hon blev smal som en vidja och vek som ett rö.

När dom andra blommorna vaknade ur sitt ide var hon lång och gänglig. Precis som hon önskade. Men hon var också vinglig och hade svårt att stå upprätt.

Men kära barn! utbrast Vallmor. Det där kan aldrig gå vägen. Oj, oj oj! ojade hon. Blåkloke slog sig för pannan och utbrast: Ack, o ve! varpå han svimmade.

Smörblomma trodde bara att dom retades – och tänkte bli ännu längre och ännu vackrare.

Snart var hon dubbelt så lång som hon brukade vara. Långt där ovanför henne hägrade Solrosa, och ännu högre upp – solen! Den vackraste av dom alla.

Hon märkte inte hur vinden fick henne att vaja och kränga, hur hennes rötter knappt orkade hålla henne kvar i marken. Allt glömde hon! Hon tänkte bara på att bli så lång och vacker som möjligt.

Nu är jag snart allt jag drömt om, tänkte hon. Men då gick solen i moln. En stor regndroppe föll på hennes panna. Och så en till och en till. Och snart regnade det för fullt.

Stora, tunga regndroppar föll på henne. Hon sökte sig Solrosa för skydd, så som hon alltid hade gjort. Men hon hade växt förbi sin beskyddare och idol.

Hon stod ensam – utan någon att se upp till och söka skydd hos. Ensam fick hon uthärda regnets hårda droppar.

Det regnade hela dagen. Först när kvällen kom upphörde regnet. Och när blommorna tittade fram under sina blad låg Smörblomma död på marken med den långa stjälken knäckt. Hon hade inte klarat av att stå emot regnets hårda droppar ensam.

Blommorna höll begravning och fällde sina kronblad över henne. Blåkloke var där. Och Blåklant och Vallmor och Kardborra och alla dom andra.

Präst-Tage höll tal och sade: Stackars Smörblomma, hon förstod inte att solen lyser över oss alla, hur små och obetydliga vi än må vara.

*
Här kunde sagan ha slutat, men Smörblomma hade tur. Det fanns fortfarande liv kvar i en av hennes rötter – och nästa vår kom stack hon åter upp huvudet.

Hon kom senare än vanligt och var kortare förut, men vad gjorde väl det? Hon levde och kunde åter känna solens värme. Och vad är väl viktigare än det?

Alla hennes vänner ställde till med stor fest, och den här gången kom hon. Hela kvällen satt hon vid bordets huvudända och lyste upp hela festen med sitt vackra leende.

/Med kärlek till J.N
—
Kommentar: Det här är min allra första saga. Jag skrev den för en vän som lidit svårt av anorexi. I dag förstår jag bättre att anorexi inte har så mycket med skönhet och ideal att göra, utan mer om vårt mänskliga behov av kontroll i en kaotisk värld, där självdisciplin ibland är det enda maktmedlet som står till buds. Men för mig kommer Smöreblom alltid symbolisera människans förmåga att offra sig själv för ett ideal eller en dröm som hon inte kan uppnå. Angående min vän så mår hon bra i dag, till min eviga glädje, och är en framgångsrik läkare.

En vacker dag gick älgen omkring i skogen och skröt om sina stora horn.

Jag är djurens konung! Ingen har så stora horn som mig! sa han. Och ingen kunde säga emot, ty han hade verkligen stora horn.

Nu är det så att älgarna alltid tappar sina horn på vintern. Sedan växer dom ut igen på våren. Men det här var en ung älg, så han visste inte det.

Visst hade han tappat hornen förut, men det hade bara varit otur, tänkte han, så det ska inte hända igen. Förra året hade han varit förkyld och nysit så hårt att hornen trillat av.

Men i år är jag inte förkyld, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Och året före dess hade han tappat hornen då han stångade en dum ko som sa att han liknade en häst.

Men den dumma kon hade flyttat till en annan skog, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Och så sprätte han med hovarna och knyckte på nacken kände sig väldigt nöjd med sig själv.

Hej där, lilla mus! sa han till en liten skogsmus som råkade gå förbi. Vet du vem som är skogens konung? sa han och ruskade sina stora horn.

Mja, nej … jo, är det du? sa musen.

Helt rätt! sa älgen och gick vidare för att se om det fanns någon annan som ville beundra honom.

Han hälsade på hos ugglan och hos räven och rådjuret och alla de andra djuren i skogen. Och alla beundrade hans fina horn och sa att han var skogens konung. Något annat vågade dom inte.

Efter ett tag kom älgen fram till grävlingens hål.

Vet du vem som är djurens konung? sa han.

Mja, jag vet inte … sa grävlingen och kliade sig i huvudet. Björnen kanske? Eller … eller vargen?

Vad! sade älgen. Tror du att björnen är skogens konung? Eller vargen! Ingen av dom har ju horn!

Horn? sa grävlingen och rev sig i huvudet.

Ja, horn! sade älgen. Såna här!

Han böjde sig ner och visade grävlingen sina präktiga horn. Grävlingen kände försiktigt på dem: Nja, dom kan man nog inte gräva gångar med, sa han och kröp ner i sitt hål igen.

Du ska få för gångar, du! röt älgen och körde ner hornen i grävlingens hål.

Han stångade och stred och försökte böka upp det, men hålet var djupt, och rätt som det var satt hornen fast. Älgen vände och vred, bände och stred – men det var lönlöst. Han satt fast.

Just då kom musen och ugglan och räven och alla de andra djuren förbi.

Behöver du hjälp? frågade dom.

Jaa! tjöt älgen. Jag har fastnat med mina väldiga horn i grävlingens hål.

Vi ska se om vi kan dra dig loss! sa djuren.

Och så tog dom tag i älgen och drog och drog och – plopp! så var han lös. Men vilken olycka, hornen satt kvar i marken. Och älgen som skrutit så om sina horn, nu var han utan igen.

—
Här finns en rimmad version som heter Ingen annan har så stora horn i pannan.

Det var en gång en liten regndroppe som sakta föll genom luften. Det var en mycket förnäm regndroppe, det här. Hon kom från en fin sjö i Schweiz som hade uppfostrat många förnäma regndroppar och hon ville inte landa var som helst.

Med en rysning kom hon ihåg när hon föll i pälsen på en hund! Hade det varit en renrasig hund hade det gått an, men en vanlig gårdshund? Nä, det är inget värdigt liv för en förnäm regndroppe från Schweiz, inte.

För att inte tala om då hon föll i en lerpöl. Det hade tagit henne veckor att bli ren igen. Fy!

Tacka vet hon den gången då hon föll i tekoppen hos damen i det gula huset. Då hade hon kommit i precis rätt tid och gjort teet alldeles lagom varmt. Sådant vet en regndroppe från Schweiz att uppskatta.

Men vart är hon på väg nu? Hon ser att det sitter någon där nere. En riktig slashas som sitter i sin trädgård och skriver…

Aha, en författare! Där vill hon då rakt inte landa. Men hon verkar vara på väg rakt mot hans huvud.

Vad göra? Om hon sträcker på sig kanske hon kan styra undan? Så hon sträääcker på sig… Åhej, där far hon förbi hans huvud och landar rakt i hans skrivbok. Bläcket rinner ut och hon blir alldels svart i synen!

Snabbt, snabbt rinner hon över bokens kant och gömmer sig darrande och spottande i gräset. Det här var det värsta hon varit med om!

Men den som satt i trädgården och skrev, det var jag. Det var så jag kom på idén att skriva den här berättelsen om hennes liv. Och värre saker kan ju en förnäm regndroppe från Schweiz råka ut för.

Eller hur?

Det var en härlig dag! Alla fåglarna hade samlats och sjöng så att fjädrarna rök. Träden lekte med skuggteater på marken, blommorna neg och dansade med vinden, solen lyste som en sol över dem alla, och våren kunde knappt sitta still av förväntan.

Ja, se det var en fest, ty nu skulle Koltrastarna gifta sig.

Domherren såg strängt på dem, harklade sig och frågade om de ville gifta sig med varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Det ville de och därmed kunde festen slå ut i full blom.

Herr Koltrast tittade på sin hustru och sade att hon var den vackraste fru Koltrast som fanns. Fru Koltrast fnittrade och sade att herr Koltrast var den stiligaste herr Koltrast hon någonsin sett.

Se det är kärlek, det…

Men redan syntes mörka moln vid himlen. Det blåste upp till storm, och alla kloka fåglar sökte skydd. Men herr och fru Koltrast hade bara ögon för varandra och såg inte faran som hotade. Innan de visste ordet av slet vinden tag i dem och kastade dem åt olika håll.

Stormen rev och slet i träden. Herr och fru Koltrast kom allt längre bort ifrån varandra, och när stormen äntligen bedarrade var de vilse och kunde inte hitta tillbaka.

Solen växte sig gul igen, och herr Koltrast började sjunga de vackraste sånger om kärlek som fanns, så att hans hustru skulle höra honom. Men det var vår och alla fåglar sjöng om kärlek. Stackars herr Koltrast – hans sång drunknade i kören.

Fru Koltrast flög från buske till buske och ropade efter sin make, men det var vår och alla fåglar ropade ut namnen på sina käraste. Stackars fru Koltrast – hennes rop försvann i mängden.

Både herr och fru Koltrast ropade varandras namn och sjöng sånger om kärlek, men ändå kunde de inte finna varandra. Och nu gick solen i moln. Ett lätt duggregn tassade över skogen; alla fåglar tystnade och drog sig undan, så som fåglar gör.

Men inte herr Koltrast. Han kunde inte sluta sjunga, ty hans hjärta var fyllt av sorg. Han sjöng högre och vackrare än någonsin förut. Och det enda som hördes i skogen förutom regnets dripp, dripp, dropp var hans sång om kärlek. Och äntligen kunde fru Koltrast höra honom.

Hon svarade honom med en sång om kärlek, och så fann de varandra igen, herr och fru Koltrast. Lyckan var fullständig, och ända sedan den dagen sjunger koltrasten om kärlek varje gång det regnar.

Om du går ut kan du höra det.

—
Den här sagan är tillägnad min hustru JV som, liksom koltrasten, alltid sjunger, även när det regnar.

Hon vaknade innan de blev bakade
och såg sig omkring
och där i en ring
såg hon dem,
de var fem
kakor som låg och jäste
och en som läste
i en bok
– den var inte klok.

”Hur ska detta sluta?
Åt vilket håll kan det luta?
Vem ska jag muta?
Borde jag kuta?
När får jag börja tjuta?”
tänkte kakan
väckt ur vakan
utav av makan
till ett lakan.

In på scenen
ostadig på benen
kom så mor
stor och bred
och vred
på ljuset
och spottade
ut snuset
och måttade
efter behag
ett slag
som träffade katta
som sovit hela natta.

Och kattan skrek och fräste
av smälek och väste
så den kväste
sin vrede för den lede
och slutade att vara sur
och det var tur
för elden sprakade varm
och knakade så det brakade
mitt i kökets larm.

Men då blev det ett hallå
för där på mattan
där inte kattan
längre låg
såg
mor en kaka
som försökte maka
sig undan – hur vette
hundan – i ett hörn
efter att ha fått sig en törn
då den svävade ner
som en örn
som inget ser
på grund av os
då den flyr sin kos.

”Kakor som försöker rymma
när dagen börjar skymma
äter jag först när jag släckt
den törst som blev väckt
på mitt loft med en doft
av kardemumma”,
sa vår gumma
som gärna ville rimma
när det var dimma
och hon ätit sill med dill
och rostad lök i ett försök
att slå ihjäl i en timma.

Men då hände det
du vet
som alltid sker
om du ber
och vågar och vill
och inte frågar
hur det går till:

Kattor kan tralla
och sjunga en sång
och gummor kan falla
mitt under gång.

En kaka kan få ben
och då är den inte sen
att genast springa ut
och så är sagan slut.

Kungen förde sakta tekoppen till munnen, väl medveten om att alla tittade på honom. Han funderade på att skapa skandal genom att inte höja lillfingret i 45 graders vinkel. Men sedan – nej, vore dumt. Det kunde bli revolution i landet, och krig med grannländerna. Sådant hade hänt förut.

En gång för länge sedan hade kungens farfar hällt salt istället för socker på gröten, och sedan vägrat äta upp! Detta hade nästan lett till inbördeskrig. Kungens egen far hade tappat ett ägg i golvet, och sedan vägrat att äta upp. Det misstaget gjorde han aldrig om. Det slutade nästan med att man invaderade Poorland.

Poorland var ett ruggigt land i norr där folk åt rått kött och kunde förvandla sig till djur. Inget trevligt ställe att invadera. Kungen vinklade upp sitt lillfinger i 45 grader och surplade ljudligt på sitt te. Det gick ett sus genom församlingen och alla andades ut.

Hela rummet var fullt med folk. Man trängdes för att se kungen äta. Så hade man gjort så länge någon kunde minnas. Alla som ville fick komma till det kungliga slottet och se kungen äta frukost. Sedan kunde man säga: Allt är väl med kungen. Allt är väl i landet!

Kungen plockade upp en tesked och skulle just knacka hål på ett ägg. Då hände det som inte fick hända. Det var en mus på bordet! Och inte vilken mus som helst. Den hade kläder på sig. Höga stövlar. Och ett svärd!

Han tittade upp. Alla i publiken ställde sig i givakt. Ingen verkade ha sett musen. Ännu. Det var tur.

Det fanns så mycket mat på bordet att tjugo skogshuggare med fru och barn kunde äta sig mätta tre gånger om. Därför kunde musen spatsera ända fram till kungen och buga sig djupt utan att någon såg det.

Goddag, sa den. Mitt namn är du Ellen.

Kungen tappade teskeden i pur förvåning. Det gick ett sus genom församlingen. Kungen plockade upp teskeden igen. Publiken andades ut.

Fortfarande hade ingen sett musen.

Kungen nickade åt en grupp musiker som satt i ett hörn och såg uttråkade ut. Dom ryckte till och började genast spela på harpa, luta och flöjt. Ingen spelade i takt, ty det hände så sällan att de fick spela, men nu tog dom skadan igen och blåste på för allt vad dom orkade.

Kungen höll en serviett framför munnen så att ingen skulle se honom tala. Mitt namn är Kungen, sa han, och du är välkommen att dela en enkel måltid med mig.

Kungen bugade lätt på huvudet. Publiken såg att han bugade sig. Dom bugade sig också. Och neg. Och lyfte på hatt och hätta, allt efter sed och tradition.

Tack för inbjudan! sa musen som hette du Ellen. Hon satte sig på bordet framför kungen och knöt en serviett runt halsen. Kungen höll tekannan högt så att ingen kunde se honom och frågade: Te? Publiken ställde sig på tå sträckte sina halsar för att se. Tack, gärna! sa du Ellen.

Kungen lutade sig åt sidan så han skymdes av en stor fruktskål och sa: en vindruva? Publiken lutade sig åt sidan för att se vad han gjorde, men ingen såg att han gav en vindruva till en mus. Det var riktigt trevligt med sällskap, tyckte kungen.

*

Från och med den dagen åt musen frukost med kungen varje dag. Kungen utökade sin orkester så att den även fick en trumslagare och en pukblåsare. Då kunde han prata ostört utan att någon hörde.

Han bad om mer mat, så han hade ett helt berg framför sig. Nu såg man bara toppen på hans hatt där han satt och åt och pratade med musen.

du Ellen har rest vida omkring. Upplevt stort å smått och allt däremellan. Hon hade massa roliga historier att berätta om kungens grannländer.

Hon kunde göra konster också, som att spetsa vindruvor på sin värja när kungen kastade upp dem i luften. Eller hoppa genom flottyrringar som han rullade på bordet.

Ibland lekte hon hav i soppskålen och seglade på en skorpa. Andra gånger jonglerade hon ärtor eller gick på apelsiner som rullade fram på bordet.

Folket pratade om kungens lustiga vanor och visste inte vad dom skulle tro. Å ena sidan blev dom oroliga och trodde att krig och galenskap var nära. Å andra sidan var kungen gladare än vanligt. Han gick ofta och sjöng för sig själv eller skrattade utan anledning.

För att ingen skulle tro att deras kung var konstig började resten av befolkningen också sjunga och brista ut i skratt när man minst anade det. Det blev, på det hela tagen, en ganska rolig tid.

En dag tog du Ellen mod till sig och frågade om kungen ville gifta sig med henne. Kungen blev alldeles paff. Gifta sig? Han visste inte vad han skulle säga. Gifta sig med en mus?

Det var därför jag reste hit! sa hon. Jag reste över höga berg och djupa skogar. Genom sju svåra vintrar och fem svåra öden. Jag är prinsessa i ett stort rike, och genom ett giftermål skulle mitt land slås ihop med ditt. Mitt rike skulle bli ditt rike. Mitt folk skulle bli ditt folk. Ingen skulle längre behöva frukta krig.

Nu satt kungen i en knipa. Den lilla musen hade blivit honom mer än kär dom sista månaderna, men om han gifte sig med henne skulle alla dom andra kungarna i länderna runt omkring skratta ut honom. Särskilt fruktade han dom vilda Poorlanderna i norr. Dom som åt rått kött och kunde förvandlas till djur…

Han var tvungen att tacka nej. du Ellen slokade med morrhåren och mumlade något om ödets tunga lott innan hon försvann ur kungens liv lika plötsligt som hon dykt upp. Nu var det tomt vid kungens bord. Ingen mus som berättade roliga historier. Ingen du Ellen som sjöng roliga visor eller fäktades med persiljekvistar.

Varje dag satt kungen dyster vid sitt bord och ville varken äta eller dricka. Han nickade åt orkestern att vara tyst och suckade djupt, medan alla som kommit för att titta på honom höll andan för att inte drabbas av panik.

Allt var inte väl med kungen! Allt var inte väl med landet…

*

Vad gör man med en kung som inte äter? Alla kungens ministrar, rådsmän, riddare och narrar diskuterade saken utan att komma någon vart. Till slut steg en modig riddare fram till kungen som håglöst satt och viftade med en persiljekvist.

Vad skola whi, Folket, göra för att kungen skola bliva lycklig igen? sa riddaren. När herr kungen är ledsen är Folket ledsen, förklarade hon. Barnen leker inte med sina leksaker, och dom vuxna börjar smida på svärden.

Ge mig en mus, sa kungen. Jag önskar mig en mus.

En mus, sa alla som stod på tå och lyssnade. Var det så enkelt? Ge kungen en mus? Såna fanns ju lite varstans. En man drog sig till minnes att han sett en mus förra veckan. En annan kom ihåg att han sett två möss natten innan. En tredje sa att han hade en mus i sin ficka.

Men inte vilken mus som helst, sa kungen och alla tystnade tvärt. Hon ska ha kläder och svärd och sjunga och berätta roliga historier. Jag saknar henne och skulle ge halva mitt kungarike för att få henne tillbaka.

I nästa ögonblick var rummet tomt. Alla sprang för att leta efter en mus. Nu hade man chansen att vinna halva kungariket!

*

Nu följde en orolig men rolig tid i landet då alla letade efter möss, klädde dem i roliga kläder och försökte lära dem konster. Varje dag samlades hoppfulla människor vid kungens frukostbord där dom presenterade sina möss i hopp om att vinna halva kungariket.

Många möss passerade för kungens ögon, men ingen av dom var du Ellen – och du Ellen var den enda mus kungen ville ha.

Sedan började ett rykte sprida sig att kungen av Poorland hade hittat en mus som gick med svärd, och den kunde både tala och sjunga och göra konster.

Fast det visste ju alla att poorlanderna inte bara åt rått kött utan även kunde förvandla sig till djur, så egentligen var det fusk. Men ingen vågade stå i vägen då kungen av Poorland gick fram till kungens frukostbord. På bordet ställde han en liten bur, och i buren satt en liten mus.

Där har’u musen du söker, tjöt kungen av Poorland. Nu e hon din. Å halva ditt kungarike e mitt. Och vettu vad mer? tjöt han. När dotera mi föddes spådde en spågumma att ho skulle gifta sig med dej och få halva kungariket. Nu har dotera mi varit försvunnen i träsk å leda i sju svåra år. Hon har rest vida omkring. Upplevt stort å smått å allt däremellan. Jag vet då inte var ho är. Men snart kommer ho.

Nu får jag halva ditt kungarike med den här musen, och när dotera mi kommer och gefter sej me dej, då får ho den andra halvan – och då blir ja kung över alltihopa hahaha …

Detta tal skrämde förstås slag på den församlade församlingen. Och kungen också! Men nu fick man allt se något märkvärdigt. Kungen tog ut den lilla musen ur buren och höll henne mot sitt öra. Ja, det såg rent ut som om musen viskade något i kungens öra. Han log stort och sa med hög röst:

Så får det bli! Jag tar musen, du får halva riket.

Oj oj oj, en större skandal kunde ingen dra sig till minnes. Det överträffade då kocken nös i soppen. Ja, det var till och med värre än den där gången (man ryser vid minnet) då kungen spillde vin på kragen.

Kungen av Poorland skrattade så det skallrade i hela slottet. Han slog sig på knäna och dansade en dans och skrattade igen. Så här roligt hade han inte haft sedan han fjärtade i en bastuba för fjorton dagar sedan.

Och när kungen reste sig upp och sa med hög stämma att han ämnade gifta sig med musen, och det redan samma kväll, då skrattade kungen av Poorland så mycket att han fick hjärtslag och dog på fläcken. Se, på den tiden visste dom hur man roar sig.

Kungen ställde till med stor fest för alla som hann komma, ty festen skulle gå av stapeln redan samma kväll. Fort, fort! Kungen har bråttom! Han vill gifta sig med en mus…

Bröllopet hölls i kungens frukostmatsal. Det var lika bra, för där stod ju redan maten framdukad. Det var fullt med folk från golv till tak. Och dom som inte fick plats i rummet hängde i fönstret eller klättrade ner genom skorstenen. Kungen skulle gifta sig!

Där kom han, fortfarande klädd i sin morgonrock. Och där var musen. Kungens skräddare hade sytt en brudklänning av kungens näsduk, och svärdet stack ut bredvid svansen. Prästen kom och sa en massa, och så var det bara kyssen kvar.

Kungen lyfte upp musen. Alla höll andan. Kungen lutade sig över musen. Någon snyftade till av rörelse. Kungen kysste musen.

Poff!

En hög smäll hördes. Kungen och musen försvann i ett moln av rök. Elden är lös! skrek någon och alla försökte rusa ut. Kvar stod bara kungen och… ja, vem var det som stod vid hans sida? Musen? Nej, en ung kvinna.

De höll hårt i varandras händer och såg in i varandras ögon. Dom märkte inte smällen eller rökmolnet eller det allmänna tumultet. Kungen och hans nya drottning hade bara ögon för varandra.

Men vem var hon?

Svart hår, mörka ögon. Hon hade något vilt och otämjt över sig som… Nu såg alla vem det var. Det var prinsessan av Poorland. Musen du Ellen var den försvunna prinsessan av Poorland. Profetian hade gått i uppfyllelse. Hon hade gift sig med kungen och vunnit halva riket och hela hans hjärta.

Och härmed slutar sagan om kungen och hans mus. Han och hon levde lyckliga i många långa år. Dom var med om en massa spännande äventyr tillsammans och överlevde nästan allihop.

—
Illustration gjort för Bums.nu av Liusa.

Sent en höst föddes en vinter som inte var som alla andra vintrar. Dom andra vintrarna ville ha så mycket snö som möjligt. Dom tävlade om vem som var kallast och kunde blåsa mest – och alla sjöar frös dom till is.

Men den här vintern ville inte snöa så mycket, ty då skulle djuren få svårt att hitta mat. Och inte ville han frysa sjöar till is och inte blåsa kalla vindar över nejden heller!

Nej, detta var en mild vinter.

Lyckligast var han när han fick töa vid dammen i skogens mitt och tänka på våren. Ända sedan han var en vind från norr hade alla talat om den varma våren som skulle komma en dag.

Då skulle fåglar komma flygande från andra sidan jorden – bara för att möta henne. Alla skogens växter skulle bli gröna och träden bära frukt. Färgglada blommor skulle skjuta upp ur marken, bäckarna skulle sjunga!

Alla blev glada när våren kom. Ingen hade blivit glad då han kom.

Vi vill inte ha dig här! hade dom muttrat surt och burrade upp sina fjädrar och svept sina pälsar hårt omkring sig.
Men tänk om han fick träffa våren och dom blev vänner? tänkte vintern. Då skulle dom få ångra att dom varit dumma mot honom, minsann. Då skulle alla vilja vara hans vän också!

Så satt han vid sin damm och tänkte, djupt inne i skogen där ingen kunde se honom.

Så en dag hörde han en fågel kvittra till:

Våren kommer, varm och skön.
Bort med bistra vintern kall.
Våren kommer, varm och grön.
Snart är vinterns saga all.

Så sjöng hon. Och vintern kände att våren var på väg. Luften blev varmare, vattnet porlade, träden knoppades och djuren blev kära.

Ja, våren var på väg!

Vintern ville se vacker ut när våren kom, och därför frös han till så gott han kunde och klädde skogen i en vacker vinterskrud. Frosten blänkte i granarnas päls, forsen stelnade mitt i ett skutt, snöflingor kransade hans damm och istappar glittrade som pärlor. Vintern som alltid varit mild och snäll – nu var han sträng och kall.

Men djuren klagade, förstås. Varför ska vintern ställa med besvär, nu när våren är på väg, sa dom. Kan han inte gå i idé som alla andra vintrar och inte förstöra för oss?

Stackars vintern. Han ville bara göra sig fin för våren. Och våren var på väg. Hon kom allt närmare.

Vintern var nervös. Han kände sig svag i knäna och darrig i bena. Hjärtat dunkade och svetten rann i bäckar över hans rygg. Snön smalt bort i stora fläckar på hans mage som kliade. Gult gräs stack upp som fula blemmor i hans ansikte.

Det kliade och stack överallt, och nu föll istapparna ner, en efter en, och forsen bröt sig ur hans grepp och rusade skrattande genom skogen. Inget blev som vintern ville. Hur skulle han nu kunna visa sig för våren?

Då kvittrade en fågel till igen. Våren kommer! Våren kommer! tjoade den. Och ur alla buskar och träd kom svaret Våren är här! Äntligen här!

Alla blev glada och vände sig mot solen. Där skulle hon komma!

Men vintern var inte glad. Han var luggsliten och eländig. Om våren kommer nu kan jag inte visa mig, tänkte han, och hans tårar föll tunga från träd och buskar; marken blev blöt och sur.

Men så kom hon då till slut. Liten och späd var hon, och knappt hade träden löv att skyla henne med. Men där kom hon – och hon var så vacker!

Hon kom då natt och dag var lika långa; sista dagen innan vintern var tvungen att fly till kallare trakter.

Hela natten satt de uppe och pratade, och dom hade bara ögon för varandra. När morgonen kom var vintern bara en liten pust som flög hem till sina föräldrar i norr. Och våren var ensam kvar.

Det skulle dröja ett helt år innan de träffades igen, och så är det varje år. Det är därför våren bär ett drag av vemod, mitt i allt det vackra. Och varje år sjunger vårens bäckar om vinterns och vårens kärlek som blommar blott en dag om året.

Om du lyssnar riktigt noga kan du höra det.

—
Illustration skapad för Bums.nu av Mariagrazia Orlandini.

Det var en gång en björk som var skirare och ljusare än något annat träd. Hennes bark var lenare än bokens, hennes löv prasslade gladare än aspens, och hennes krona var yvigare än ekens.

Jag är så vacker att alla borde se mig, tänkte björken, men hon överskuggades av några mörka granar som sakta skakade sina allvarliga huvuden.

Jag ska klättra högre upp, tänkte björken och började klättra uppför bergsslutningen.

Där uppe var det ljusare och gladare. Här syns jag bra, tänkte hon. Men där var fullt av småtallar som pratade och fnittrade om sådant som småtallar fnittrar och pratar om. Ingen lade märke till björken.

Så hon klättrade ännu högre upp. Där var fullt av kutryggiga gummor och krumma gubbar, småbjörkar tyngda till marken av livet och den pinande vinden. De kunde inte räta på ryggen så att de såg mer än hennes stam. De sade att hon såg klen ut och borde äta mer, och så var det bra med det.

Men nu var hon så högt uppe att hon kunde se toppen. Där fanns inte ett enda träd, endast ljung och gräs. Om jag klättrar ända dit upp så kommer att alla se mig, tänkte hon. Och så började hon att klättra.

Det tog sin tid att komma dit, och det blåste kallt på toppen, men nu var hon äntligen där, och alla kunde beundra hennes skönhet. Hon sträckte ut sina grenar och burrade upp sin krona. Solen lyste henne grön och vit och vacker – och ingen var så grann som hon.

Senare frampå dagen kom en vind sniffande över nejden. Han snokade runt bland granarna, men de slog sig samman som en mur utan sprickor. Där fann vinden inget fäste. Han letade sig högre upp och fick syn på tallarna. Han började genast ruskade om dem, men tallar har sina rötter djupt i berget och låter sig inte rubbas så lätt. Då flög vinden ännu högre upp och fann de krokiga björkarna, men ju hårdare han slet i dem, desto närmare marken tryckte de sig, och till slut gav han upp.

Vinden flög över trädgränsen och lekte en stund med ljungen som bara skrattade åt honom. Och så fick han syn på björken på bergets topp. Något sådant hade han aldrig sett förut. Han flög genast dit och slingrade sig runt hennes vita stam, trasslade in sig i hennes svarta grenar och lekte med hennes gröna hår.

Du är vacker och dig vill jag äkta, sade han. Nu tar jag dig till mitt kungarike högt ovan molnen och gör dig till min drottning.

Och så svepte han med sig björken upp i luften. De snurrade runt i en virvlande dans, ensamma på himlens blåa dansgolv. Nu kan alla se mig och hur vacker jag är med min stilige prins, tänkte björken och försvann som en prick högt i det blå.

Långt där nere stod de andra träden kvar. Inte såg de henne, inte. De hukade sig mot marken och väntade på att stormen skulle bedarra, så som kloka träd alltid gör.

—
Illustration gjort för Bums.nu av Cathrin Hesselstrand.

Lyssna på sagan. Lyssna på den här: bums.nu/sagor/slandan.mp3

Det är tyst och mörkt. Alla sover utom ugglan som har varit vaken hela natten. I den lilla dammen där sländorna ännu inte har fötts är det stilla, inte en vindfläkt krusar ytan på det svarta vattnet.

Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag. På en dag ska dom hinna växa upp, hitta en partner och bli föräldrar – och när solen sjunker bakom horisonten ska dom dö.

Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta strålar över horisonten. Överallt i dom små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort.

Sedan spricker äggen upp, ett efter ett, och sländorna klättrar ut. Dom vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar. Av solens värme får dom styrka och färg. Och snart kan dom flyga iväg. Men en slända ligger kvar i sitt ägg och sträcker belåtet på sig. Solen värmer så skönt på hans rygg, och han tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp.

Å, vad det är skönt att leva ändå! tänker han förnöjt och gäspar stort.

Just då knackar det på äggets vägg. Det är hans syster. Ska du inte stiga upp snart? frågar hon. Alla andra har stigit upp.

Ja, jo, strax! svarar han.

Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut. Där ute surrar det av upptagna sländor överallt. Livet är kort och det är så mycket dom ska göra. Ingen har tid att vila.

Den lilla sländan sträcker stolt på sina vingar. Solens värme gör att de får styrka och färg. Han slår ett par slag med vingarna i luften. Och med ett surr flyger han iväg.

Det är underbart! Marken är grön och himlen är blå. Han är fri och stark och livet är härligt. Han gör en looping i luften och dyker ner över dammens vatten. Han stiger brant och dalar sakta ner – skrattar och jublar. Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva. Han önskar att det aldrig ska ta slut.

Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker världen och livet. Och han landar bredvid sitt ägg är han redan vuxen, en man mitt i livet.

Runt om honom surras det och arbetas det lika mycket som förut. Dom flesta har redan börjat lägga ägg och arbetar med att göra det så bra som möjligt för dom små.

Några har inte funnit någon partner och är avundsjuka på dom som har gjort det. Och dom vill börja slåss med dom andra sländorna.

Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar. Ingen har tid att stanna upp och ta igen sig. Livet är kort och det är så mycket som ska göras.

Och vad gör du? frågar en stor, stöddig slända med ett blått ansikte.

Jag sitter här och tänker på livet, svarar sländan, på hur blå himlen är. Och om det är havet som lånat sin färg åt himlen – eller om det är himlen som lånat sin färg åt havet?

Du var mig en konstig filur, säger den stöddige. Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare? Istället förspiller du din tid på dumheter!

Jaja, det blir nog tid till det med, ska du se, svarar den lilla sländan. Men just nu ska jag ta mig en tupplur. Jag har haft så roligt i dag och sett så mycket, och nu vill jag vila mig en stund.

Och så lägger han sig på rygg med armarna bakom huvudet, högst upp på ett litet grässtrå. Men en djup suck somnar han och sover sedan med ett nöjt leende på läpparna.

Sländan med det blå ansiktet skakar trött på huvudet mot den galna trollsländan. Sedan vänder han sig mot sina ägg. Han ser på dom med kärleksfull blick, lägger på lite mer skum så att dom små inte ska frysa om natten. Så flyger han iväg till sin fru för att befrukta fler ägg.

Den lilla sländan fortsätter att sova. Han drömmer om himlen och det blå havet. När han vaknar är det redan kväll – solen sjunker sakta ner, och han har blivit gammal. Hans leder är stela och hans syn är svag. Men runt honom surras och jobbas det ännu. Alla har bråttom och vill lägga så många ägg som möjligt innan natten faller.

Ja, livet är kort. Och det är så mycket som ska göras. Ingen har tid att titta på den röda solen som stor och mäktig sjunker ner bakom horisonten. Ingen mer än trollsländan på sitt grässtrå.

När natten så kommer och mörkret lägger sig över dammens svarta vatten har det gått ännu en dag. Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt – och nu ska dom dö. Som tröst tänker dom på äggen dom lagt, och på alla nya sländor som ska få liv nästa dag, tack vare dom.

Så tänker dom alla utom vår lilla slända, han som inte brydde sig om det som var så viktigt för dom andra. Han har annat att tänka på.

Fram till honom kommer den stöddiga sländan som nu är gammal och svag och inte alls har ett blått ansikte utan ett grått! Han vänder sig upp mot grässtrået där sländan ligger med ansiktet mot natthimlen.

Nå, säger han, ångrar du dig inte nu? Inget har du gjort, och inget blir du ju hågkommen för! Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting! Ångrar du dig nu?

Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige med ett fridfullt och lyckligt ansikte. Nej, säger han, jag ångrar ingenting. Jag har gjort något som ingen av er andra har gjort.

Jaså du, säger den stöddige och hostar svårt. Vad har du gjort då, som är så märkvärdigt?

Den lilla sländan vänder sig mot natthimlen och säger med lugn röst: Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.

Lyssna på sagan. Lyssna på den här: bums.nu/sagor/slandan.mp3

Det finns en spännande historia bakom det här huset, sade min morfar en dag. Det byggdes av min farfar, sade han, en gång för länge sedan. På den tiden blåste vinden hårdare och vågorna gick högre än i dag och livet var hårt på alla sätt. Men min farfar hade seglat på de sju haven och lät sig inte skrämmas så lätt. Därför kunde han bygga det här huset på den yttersta udden, på de yttersta skären, precis vid gamla Nordsjön.

Han levde här på gamla dar, tills längtan från havet blev för stark och han seglade iväg, som ska vi alla en dag, för att aldrig vända åter. Jag passerade ön ibland och det gjorde mig alltid sorgsen att se den tomt. Och så en dag, en varm vårdag, bestämde jag mig för att flytta in och göra i ordning stället.

Min enda granne var en kråka, kråkan Krax. Hade varit med länge och visste hur man berättade en god historia, liksom allt sjöfolk. En dag när jag målade huset kom han fram till mig och såg så där viktig ut som han alltid gör när han hade en god historia att berätta.

“Du vet, vi var goda vänner, din farfar och jag”, sade han. “Jag saknade honom mycket när han försvann, och det gjorde huset med.”

“Huset”, sade jag. “Det här huset? Hur…”

“Ja du förstår”, sade han, “huset hade alltid varit rent och fint då din farfar bodde här, men när han försvann stod huset oskyddat, utsatt för väder och vind. Och så flyttade fiskmåsar in och vände upp och ner på stället, som man kan förvänta sig av fiskmåsar”, sade kråkan Krax med en rysning. ”Det var sjögräs, krabbskal och måsskit överallt. Huset stod inte ut med det! Till slut, en varm vårdag, kom det på en lösning. Gamle Nordsjön hade flutit upp från de kalla djupen där han har sitt hem och låg och solade sig på ytan. Huset ropade på honom.

‘Åhoj, gamle goe Nordsjön, käre granne’, sade det. ‘Du skulle ente kunna hiva hit e våg eller två eller så. Skulle setta fent me en rejäl vårstädning, se.’

Gamle Nordsjön rörde sig inte en knop. Han hade legat med en rustning av is runt midjan hela vintern och stångats med Nordanvinden hela hösten före det. Allt han önskade nu var lite lugn och ro. Han mumlade något och fortsatte att sola.

Men huset talade igen. ‘De e för sorglit’, sade det. ‘Gamle Sjögräs här e för gammel, kan’te starte e storm i e vattenglas, ens.

‘Vafalls!’ dundrade gamle Nordsjön, plötsligt klarvaken. ‘Vill han bli vräkt av ön och släpad ut till havs, kanske?’ sade han.

‘Å vem skulle göre de?’ svarade huset. ‘Du, gamle fiskdamm? Nåmen, se kom an då, tanten!’

Gamle Nordsjön samlade ihop en stor våg och vräkte den mot huset. Den gick rakt igenom och spolade ut sjögräs, krabbskal samt en och annan kvarglömd fiskmås. Men huset var glad. Å, som det hade längtat efter detta. Men det var inte tillräckligt. Huset ville ha mer.

‘E de allt du har?’ sade det. ‘Ja vet vattenpölar som gör större våger än så!’

Detta var något oerhört och kunde icke tolereras. Gamle Nordsjön kallade till sig sin första kusin, Västanvinden. Han kallade till sig sin andra kusin, Sunnan. Han kallade till sig sin tredje kusin, Osten. Till och med familjens svarta får, Nordanvinden, kallades till festen. Det här skulle bli en lustig dans, minsann, oöverträffad i mannamninne.

Och så satte de igång.

Och som det blåste och som det tjöt. Den ena vågen större än den andra föll ner på huset som tunga stenblock. Det var tur att huset var stadigt byggt, annars hade det gått illa. Nu skrattade det och njöt av den efterlängtade duschen.

Efter en stund lade sig stormen och vindarna mojnade. ‘Är du nöjd nu?’ sade gamle Nordsjön och log. ‘Eller ska jag hämta ett par orkaner från tropikerna?’

‘Ånejdå, ja e så nöjd så’, sade huset. ‘Nu e ja ren igen, precis som ja ville. Nu ligger skiten på din store mage iställe, och där kan’e ligge.’

‘På så sätt’, sade gamle Nordsjön som nu insåg att han blivit lurad. ‘Nåja, det ska vi nog bli två om’, sade han och samlade ihop all smuts i en våg och slängde tillbaka det på huset. Smack! Där satt det. Och där fick det sitta.

Du förstår, från den dagen spelar det ingen roll hur det blåser eller stormar på havet. Aldrig händer det att en droppe vatten stänker upp på huset. Det hjälper inte hur mycket huset ber, förbannar eller svär. Gamle Nordsjön har ingått en pakt med vindarna, och numera är havet alltid lugnt runt huset.”

Det var historien om huset, så som kråkan Krax berättade den, sade min morfar. Och tro mig eller ej, men han hade rätt. Oavsett av vilka kalla vindar som plågar världen för övrigt så är det alltid lugnt och stilla på min ö.

—
Text: Christer Barregren
Bilder: Lina Garemark

I

Braccas Octavius tittade ut över sina ägor. Det var ännu tidig morgon och svalt i luften, men slavarna var redan på ute fälten och arbetade. Hans fält sträckte sig nu ända bort till kullarna vid horisonten. Han hade blivit rik sedan kriget med punerna. Slavar fanns i överflöd. Han hade sparkat alla lata arbetare och köpt upp böndernas gårdar runt omkring.

Han klappade sig belåtet på magen. I takt med hans välstånd hade även omfånget på hans mage ökat. Det var inget att göra åt; skänkte pondus och status åt en man. På tal om det, han kanske skulle ge sig in i politiken? Han var rik nog att köpa både vänner och inflytande. Det kanske vore något.

Han hade inte vunnit ära stor i kriget. Bara stor rikedom. Men i politiken… Han kände något krypa i nacken, som en mygga som inte gick att slå bort. Han vände sig om och såg den gamle husslaven hastigt slå ner blicken. Gamle Munter, han hade varit med länge. Braccas Octavius hade ärvt slaven av sin far. Han hade varit krigare i sin ungdom. Blev väl tagen som slav vid slaget om… Ja, vad det nu var…

Hm, svårt att tänka sig honom som krigare. En mer undergiven och trogen tjänare fick man leta efter. Han var nog en dålig krigare. Det var därför han blev tillfångatagen och gjord till slav. Men nej – där var blicken igen. Något var på gång. Han kanske skulle offra lite av middagsvilan för att se efter vad filuringen hade för sig.

II

När solen stod högt på himlen och sjunde timmen var inne hade Braccas Octavius inte glömt den gamle slaven och hans blick. Braccas kom ihåg nu vad hans fader hade berättat om slaven. Han hade varit en duktig krigare. Kanske rent av någon slags lönnmördare, som hans far benådat på grund av visat mod eller nåt. Den gamle hade alltid varit sentimental med sådant.

Humf. Tänkt att ha en lönnmördare i sitt hem alla dessa år. Bäst att kolla hans krypin. Han hade ett gammalt skjul på gården, där han höll sina verktyg och trädgårdsredskap. Vem vet, kanske finns det ett skarpslipat svärd där, redo att stickas in i hans mage när han sov middag?

Braccas Octavius släntrade ut i trädgården. Lite pinsamt om någon av slavarna skulle se honom, men å andra sidan – var han inte herre i sitt eget hem och fick gå vart han ville? Tänk om det var ett slavuppror på gång som han kunde stoppa. Det skulle ge hans politiska karriär en skjuts i rätt riktning.

Han gläntade på dörren till skjulet. Inget att se där. Han kände sig dum. Hade låtit fantasin skena i väg med honom igen. Hans fader, den gamle krigaren, sa alltid att han var en drömmare. Braccas skulle just stänga dörren då han såg ett tygstycke ligga slängt i ett hörn. Hm, olikt gamle Munter att vara slarvig. Braccas lyfte upp tygstycket och såg att det var en matsäck. Den gamle hade stulit mat? Men till vad?

På vilket sätt kan jag tjäna er, min herre? sa en röst bakom honom.

Braccas vände sig hastigt om. Han kände sig påkommen och en smula skamsen. Där stod Munter, tyst och nästan osynlig i sin obetydlighet med nedslagen blick. Braccas studerade honom en stund. Det var en gammal man. Sned och märkt av många hårda år. Men också smal och stark och friskt brunbränd. Han såg på något sätt både sjuk och frisk ut.

Braccas Octavius tittade ner på sin egen mjuka, vita kropp. Om de möttes man mot man ute på slagfältet vore inte utgången given. Han tyckte inte om det, harklade sig och sa:

Hurm, hurm! Du har stulit mat?
Jo, min herre. Men bara sånt som ni slängt ut till hundarna.
Jaha, hurm… Likväl ett brott. Vad skulle du med maten till?
Jag tänkte gå och söka min grav, sa den gamle slaven lugnt.

Braccas Octavius kände svetten rinna ner för ryggen. Det var mitt på dagen och han hade varit i gång sedan gryningen. Tröttheten bultade bakom ögonen, och nu stod han och dividerade med en slav som uppenbarligen tappat förståndet.

Han funderade på om slaven skulle anses farlig eller om han kunde roa sig lite på hans bekostnad. Han bestämde sig för att det inte var någon fara. Han skrattade till, lättad över att faran var över.

Jag ska be min hustru ordna korg med läckerheter åt dig, gamle vän! sa Braccas Octavius och gick för att vila.

III

Ska han besöka sina förfäders grav? sa hans hustru Cornelia senare på kvällen då hon fått hela historien klar för sig.
Ja… eller jo. Så sa han väl, sa Braccas Octavius.
Jag visste inte ens att slavar hade förfäder, sa hans hustru.
Det antar jag att de har. Fast inga gravar. Skulle vara en massgrav vid ett slagfält någonstans, då.
Nåväl, sa Cornelia. Han har tjänat oss troget vid pass tjugo år, och dessförinnan din far lika länge. Jag antar att vi kan ge honom en halv dag ledigt och en korg med mat. Det blir som en försmak av saturnalia.
Braccas Octavius nickade. Det kan aldrig skada att hålla sig väl med Saturnus. Och vilken skada kan väl en galen slav åstadkomma…

IV

Så kom det sig att den gamle slaven, Munter som han kallades, fick en halv dag ledigt och en korg med godsaker. Han smög inte tyst iväg i skydd av gryningen, så som han tänkt, utan blev avvinkad av halva hushållet som skrattade i smyg åt honom och ropade “io, Saturnalia” efter honom.

De trodde att han tappat förståndet, gammal som han var, och det kunde de gott tro. Kanske hade de rätt med, för den delen. Men om det här var att vara galen, då önskade han att han blivit galen för länge sedan. För första gången någonsin i sitt liv kände han sig fri.

Han hade fötts in i armén och tränats som soldat sedan sju års ålder. Han hade deltagit i många strider och stigit i graderna, stigit över sitt enkla ursprung. Men ödet ville att han åter skulle kastas ner till botten av samhället då han misslyckades med sitt viktigaste uppdrag, svek sitt hemland och blev slav hos sina fiender.

Alla drömmar han haft som ung var borta nu, nedslipade under alla år som slav. Som slav äger du inte ens din kropp. Din ägare kan slå dig eller döda dig utan att du kan göra någonting. Det var ingen stor skillnad mot att vara en soldat, men som soldat slogs du åtminstone för någonting. Du fick ha drömmar; du kunde ha hopp.

Själv hade han drömt om ära. Ja. Och om rikedom. Men mest hade han drömt om friheten. Den som kom av att man slog sina fiender. Och efter friheten – en familj. En fru och barn som bar hans namn. Inget av detta hade han fått. Hans armé blev krossad, hans hemland utplånat och hans folk skingrat.

Han hade förresten aldrig sett sitt hemland. Han var född i fält och togs till fånga i fält. Han hade levt större delen av sitt liv hos sina erövrare. Det enda han önskade nu var att dö som en fri man, att få känna hur friheten smakade, en enda gång i sitt liv.

V

Han visste att han skulle han dö. Han kände det i sin kropp. Det var dags nu. Han kunde gå så länge maten räckte eller så länge hans ben bar honom, inte mer. När solen gick ner skulle han vara en fredlös man. Vem som helst hade rätt att döda honom. Han var inte rädd för döden. Det enda han fruktade var att bli tagen till fånga. Hans enda mål var att gå, bara gå så länge han orkade, och sedan dö på en vacker plats. Han var beredd att slåss för det. Han hade dödat förr och skulle döda igen, om han blev tvungen.

Dagen gick och mannen gick. Han visste att de sökte honom där hemma nu. Om han vände tillbaka skulle de straffa honom. Kanske döda honom och slänga honom för hundarna. Det var för sent att vända om och det kändes som en lättnad.

En fågel landade på hans axel.
Vart är du på väg? sa den.
Jag går för att söka min grav.
Var är den?
Jag vet inte än, men jag tror att det är en vacker plats. Kanske en kulle med utsikt.
Jag vet en kulle som är så hög att man kan se hela världen från den, sa fågeln.
Den vill jag gå till. Där vill jag se mitt hemland.
Var ligger det?
I söder, där solen alltid är varm.
Dit flyger jag varje år, sa fågeln. När luften blir hög och kall. Om du vill kan du följa med mig.
Det vill jag gärna.

Solen sjönk och han kom fram till en kulle. Det var ingen hög kulle, men det var fint. Här kunde han vila inför natten och äta ur matsäcken. Han åt och la sig för att sova. Just som han skulle somna kom fågeln tillbaka.

Vill du gå till den höga kullen nu, där du kan se ditt hemland? sa fågeln.
Inte nu väl? Det är sent och jag har gått långt.
Du behöver inte gå, sa fågeln. Du kan flyga, som mig! Kom nu!

Den gamle slaven reste sig upp, förvånad över styrkan han kände i sina ben.

Jag känner mig lätt, sa han. Jag känner styrkan vibrera inom mig, som när jag var ung. Var är kullen? Jag är redo att se mitt hemland nu.
Följ mig, sa fågeln och de flög i väg.

VI

Hela natten flög de, och när morgonen kom flög de över huset där han tjänat som slav nästan hela sitt liv. Han såg några män bära en på kropp. Den var illa tilltygad och såg knappt ut som en människa. Men under ett kort ögonblick kände han igen sig själv där nere. Det var hans kropp de bar på.

Husbonden kom ut och frågade vad som hade hänt. Männen sa att den gamle slaven dödats av vildhundar som lockats dit av maten i hans matsäck. Han hade inte en chans, sa de. Husbonden sa åt dem att skaffa undan kroppen. Hustet rustades för fest. På kvällen skulle det vara fyllt av gäster, liv och glam. Inte hade han tid med gamla döda slavar.

Det där är ditt gamla liv, sa fågeln. Nu lämnar vi det och flyger vidare. De flög över en stor ö. Plötsligt kände mannen som inte längre var en slav igen sig.

Här föddes jag, sa han. Där på fältet, där barnen leker. Där stod det stora slaget. Där är många av mina landsmän begravda. Så många döda och bortglömda. Vad uppnådde de med det? Inget!

Människan är det elakaste djuret som finns, sa fågeln. Men det där tillhör ditt gamla liv. De döda finns inte där längre. Det du söker finns inte där. Kom nu så lämnar vi det och flyger vidare.

De flög över ett stort hav där skepp seglade åt alla håll. Solen sken varmare och de närmade sig land. Där på en kulle låg ett litet hus, och de slog sig ner på taket. Där i trädgården lekte en man med två barn, en flicka och en pojke. Mannen var bonde, inte krigare. Det syntes på honom. Han skrattade och var lycklig.

Vem är det där? sa mannen som inte längre var en man.

Det är du, om du vill, sa hans kamrat. Du kan stanna här och leva detta ditt nya liv som du vill. Här i frihet i ditt hemland med din familj. Eller så kan du följa med mig och flyga så fri som fågel en högt uppe bland molnen, dit inga människor kan nå dig.

Jag känner jorden dra, sa mannen. Jag kommer gärna och flyger med dig, men först måste jag bruka jorden, min jord. Det är mitt liv.

Vi ses, sa fågeln. Det kommer att dröja många år, men vi ses igen.

Så flög fågeln i väg. Mannen tittade upp från barnens lek och såg en fågel som flög mot himlen. Utan att han förstod varför fylldes han av ett stort vemod. Men så såg han på sina barn och på sin hustru som just kom ut. Och kärleken i hans hjärta fyllde alla hans tomrum och gjorde honom hel igen.

Jag är lycklig, tänkte han. Jag är lycklig som har det här livet.

/Slut

—
Text: Christer Barregren
Illustration: Lina garemark

På den här ön, där jag bor, är det alltid lugnt och skönt. Hur mycket det än blåser och stormar kring öarna runtomkring så är det alltid lugnt och stilla här. Det är därför så många har valt att bo här.

Annat var det när min morfar flyttade hit. Då stormade det och blåste dagarna i ända. Morfar var den förste som byggde hus här, och folk sa han var galen som ville bo på ett sådant blåsigt ställe.

Morfar bodde här i många år, med endast en kråka till sällskap. Men en dag tyckte han att nog fick vara nog, och så seglade han in i skymningen för att aldrig mer återvända.

Det stackars huset hade alltid varit rent och prydligt. Nu hade måsar flyttat in på vinden och stökat ner med snäckskal och bajs. I köket bodde råttor, och i kammarn bodde möss. På loftet hade huset tomtar, och i farstun stod trollen, iallafall om man talade om dem.

Det kliade och skavde överallt, och huset önskade inget annat än att bli rent igen. Det funderade på hur det skulle bära sig åt, och en tidig vårdag fick det en idé. Gamle Nordsjön hade flutit upp till ytan och solade sin stora mage i allsköns ro. Huset ropade på honom.

Hördu, gamle Nordsjön, sa huset. Du ser skröplig ut. Annat var det när du var ung och stark och kunde kasta en våg upp på land. Nu orkar du väl inte ens storma i ett vattenglas, om du så försökte.

Vafalls! utropade gamle Nordsjön. Han var havets konung och behövde inte tåla sådant från ett fånigt litet hus.

Du ska nog få se på våg, mullrade han, tog ett par djupa andetag och daskade till en stor våg som sköljde över hela huset.

Oj, vad skönt det var. Måsarna flög all världens väg. Snäckskal och tång forsade ut. Råttorna och mössen övergav det dränkta huset, och fanns där tomtar och troll, så försvann de illa kvickt.

Huset njöt i fulla drag av den efterlängtade vårstädningen. Men en våg var inte nog. Han ville ha mer.

Var det allt? ropade huset ut till gamle Nordsjön. Man skulle kunna tro att du var en simpel insjö, så små vågor som du gör. Jag kände en gång en fisk som kunde skvätta högre än dig.

Vafalls! tjöt gamle Nordsjön. Han hade aldrig hört på maken. Vill du bli vräkt av ön och släpad ut till havs, kanske? skrek han åt huset och hötte med en knuten våg.

Han var trött och grinig för han hade legat i ide hela vintern med ett tjockt istäcke på ryggen.

När våren kom hade han tagit både Nordanvinden och Sunnan till hjälp för att krossa isen som höll honom fast.

Sedan hade han ropat på sina kusiner Västan och Östan som sopade rent framför dörren och blåste bort den sista snön ur vågkammen.

En hel vecka hade han stormat och stått i.

Allt han önskade nu var att vila en stund, innan han simmade ner till Skagerack och föreslog att de skulle gifta sig och rymma till Söderhavet, precis som han gjorde varje år.

Istället låg han här och munhuggades med ett gistet gammalt skjul!

Han kände vreden stiga upp från fötterna och tog kraft ända nerifrån havsbottnen och reste sig upp med full prakt och vrålade på alla fyra vindarna att komma och hjälpa honom.

De dök ner från alla fyra väderstreck och slungade den ena vågen större än den andra mot huset. Tur att det var ett stabilt hus som morfar hade byggt, annars hade det blivit vräkt av ön och släpat ut till havs, för en värre storm hade ingen sett.

Men det dröjde inte länge förrän stormen bedarrade. Huset var renare än på många år och njöt i fulla drag. Allt hade nog slutat lyckligt om bara huset hållit tyst. Men det kunde inte låta bli att reta det gamla havet en gång till.

Tack för att du tvättade mig rent, ropade huset. Nu ligger all min smuts och guppar på din gamla mage, och där kan det ligga!

Vafalls! skrek gamle Nordsjön som svallade och brusade. Han samlade han ihop all smuts, tog sats, siktade, och med en enda välriktad våg – smack! – satt det fast på huset igen.

Nu hjälpte det inte att huset bönade och bad, förbannade och svor. Från den dagen spelade det ingen roll hur mycket gamle Nordsjön och hans vindar stormade och och slogs. De lät aldrig en enda våg slå in över ön. Och inte en enda stormvind svepte över den förut så vindpinade ön.

Huset fick stå där det stod i sin smuts Den enda som lyssnade på husets klagosång var den gamla kråkan som fortfarande bodde kvar. Alla andra hade flytt sin kos.

Där stod huset, ensamt och smutsigt, ända tills jag flyttade hit och städade upp. Snart spred sig ryktet om den lilla ön, mitt i Nordsjön, där det alltid var lugnt och stilla, hur mycket det än blåste på havet för övrigt.

Allt fler flyttade hit, och nu har det växt upp ett helt litet samhälle här ute.

Nu vet du varför det aldrig blåser här. Och historien är sant, för jag har hört från den gamla kråkan. Om du inte tror mig kan du fråga honom själv.

Text: Christer Barregren
Illustration: Lina Garenark
Här finns en äldre version av samma saga: bums.nu/sagor/36

Lilla trollknytet låg hopkurad i sin håla och frös. Våren var på väg, det kände hon, för på dagen smalt snön och rann ner i hennes håla. Men på natten kom kylan och vattnet frös till is. Hon hade haft ved att elda med, men nu var veden slut. Hon hade haft bröd och nötter att äta, men nu var allt slut.

Förra vintern kom hade hon bott i en lagård som var varm och full med mat. Och det fanns djur att prata med. Mössen hade varit hennes vänner. Hon åt vid deras middagsbord. Hon lekte med deras barn.

Men sedan kom grävlingarna och ville ha hennes bo. Du hör inte hemma här, sa de. Stick hem till trollskogen, lilla trollunge, sa de. Och så högg de efter henne med sina vassa tänder och slog efter henne med sina skarpa klor.

Hon sprang och sprang med tårar i ögonen, långt ut i skogen. Och nu kunde hon inte hitta tillbaka igen.

Hon var helt ensam i sin håla. Allt hon kunde se var mörker. Allt hon kunde känna var kyla. Hon var lika kall på insidan som på utsidan. Och vem brydde sig om ifall hon levde eller dog här, som en övergiven isklump?

Hon kände sig matt och ville bara sova. Sova och drömma om mamma som vaggade henne som barn. Sova och minnas pappas skratt då de lekte ihop. Hon kunde höra honom nu, hur han hånskrattade åt henne…

Nej, det var inte han! Det var grävlingarna. De hade hittat henne! Hon hörde dem krafsa och gnaga i hålans tak. Nu kom de för att köra ut henne och slänga henne i snön. Varför kunde de inte låta henne vara ifred?

Hon ville springa, men benen bar inte. Hon ville slåss, men armarna rörde sig inte. Hon ville skrika, men skriket frös till is i halsen. Hon kunde inte göra någonting.

Då kom de! Taket brast och allt föll in. Pinnar, stenar, jord och snö föll över henne. Och sedan blev allt tyst. Sedan hörde hon fåglar som sjöng. Och solen! Den lyste på henne och var varm. Hon hade nästan glömt hur det kändes att vara varm.

Sedan hörde hon någon som pep. En liten musunge kravlade fram ur snön kröp in i hennes famn. Det var musungen från lagården!

– Hur kom du hit? sa trollknytet.

– Jag kom för att leta efter dig, pep musen. Morfar förklarade krig mot grävlingarna när du försvann. Och hästarna och kossorna ställde sig på hans sida. Men råttorna gick samman med grävlingarna. Och nu är allt upp- och nedvänt i lagården. Jag kom för att hämta dig, för du är stor och stark, och du är den enda som kan rädda oss.

– Är jag? Stor och stark? sa trollknytet.

– Ja, du tog alltid hand om mig som liten, och då var jag aldrig rädd. Varför försvann du?

Det snurrade runt i trollknytets huvud. Stark? Trygg? Hon! Försvann? Hon kramade om den lilla musungen och kysste henne på huvudet.

– Jag är här nu, sa hon. Allt ska bli bra nu, sa hon. Och i samma ögonblick visste hon att det var sant. Tillsammans ska vi ta hand om grävlingarna och ta tillbaka vår lagård, sa hon.

Efterord

När jag skrev den här ”sagan” hade jag ingen tanke på att skriva en saga. Jag bara hade ett starkt behov av att uttrycka hur jag kände mig. Lika frusen och övergiven som trollknyttet känner sig i denna saga, lika kall och frusen var jag en dag i mars 2015. Och liksom trollknyttet räddas av en mus blev även jag räddad. Min mus var sagan. Att skriva den fick taket att rasa in och solen att tränga in i mitt bröst.

Den här sagan var helt och hållet en terapiövning. När den var klar kändes den som en början på ett spännande äventyr. Jag hade en idé om att ställa trollknyttet inför ett moraliskt dilemma, att då de kom tillbaka till lagården var mamma grävling instängd i ett hörn och en gammal stridshäst stod beredd att stampa ihjäl henne.

Men liksom jag har svårt att ta till våld i mina sagor har trollknyttet inte hjärta att se någon, inte ens en bitter fiende, bli ihjälstampad. Hon ber för grävlingens liv, och de andra djuren går med på att befria henne på trollknyttets ansvar. Tyvärr händer det som inte får hända. Grävlingen ser en möjlighet att ge sina fiender en näsbränna och kidnappar eller skadar den lilla musungen som trollknyttet lovat att beskydda.

Musungens familj lägger hela skulden på trollknyttet som måste rannsaka sig själv. Hon hade lovat att beskydda musungen, men genom att benåda grävlingen utsatte hon då inte musungen för en medveten risk? Var det inte hennes moraliska ansvar att ta det säkra före det osäkra och låta grävlingen bli dödad? Trots att det går emot hennes övertygelse om icke-våld?

Och hur skulle sagan sluta sen? Hur skulle trollknyttet rädda musungen och fortsätta att beskydda henne? Vilka beslut skulle hon bli tvungen att fatta?

Sanningen är den att jag inte är redo, just nu, att skriva en saga med så tungt ämne. Men det kanske kommer. Tills dess får den vara vad den är nu, en terapisaga för en känslig själ.